Att stoppa människor i fack

För länge sedan när jag bodde på Teneriffa gick jag på maskerad i arbetslivet. Jag hade intalat mig att jag med bravur kunde bära en utåtriktad kostym. Detta var innan jag intresserade mig för psykologi, innan jag fått en hum om personlighetsdrag. Jag hade en kollega som jag uppfattade som smärtsamt omständlig i tanke och ord. Vad jag än frågade h...onom så funderade han jättelänge.

 Jag upplevde att han var negativ till alla förändringar. Han verkade se det som sin uppgift att bevara allting exakt som det var. Detta var frustrerande för en ungtupp som såg förbättringspotential överallt. När vi talade kände jag ett behov av att fylla i hans ord eftersom han talade så långsamt. Som en konsekvens gillade han mig lika mycket som jag honom, det vill säga inte alls. Sedan blev jag skickad på min första lär-känna-dig-själv-kurs. Där fick jag göra ett personligtest och fick för första gången reflektera över hur jag var i förhållande till andra. Det förvånade mig att jag hade en personlighet.

 Jag hade ju hela livet vetat att jag var jag men aldrig hade jag tänkt på mig själv som att jag var mer tankestyrd, mer rutinorienterad och mer resultatinriktad än genomsnittet.

Jag hade aldrig funderat på mig själv som någon som hade ett mindre behov av att vara social än andra i min omgivning. Det märkliga var det här: Innan jag gjorde mitt första personlighetstest tyckte jag mig själv vara lagom på allt, en medelspanjor. Sedan fick jag en insikt i introversion och extroversion. Det var magiskt hur detta ändrade min bild av andra. Min långsamma, detaljorienterade och sega kollega blev nu istället introvert i min nya världsbild. I samma ögonblick som jag stoppade honom i det facket, blev han en tillgång. Jag började använda hans eftertänksamhet som ett sätt att spagla mig själv. Han styrkor blev ett sätt att förbättra det jag sysslade med. Var tror du om det här? Frågade jag honom. Sedan gav jag honom så lång betänketid som behövdes.

Oavsett hur new-age-öppna vi anser oss vara, bör vi vara medvetna om att vi generaliserar hela tiden. Vår hjärna har en inbyggd funktion för detta som är helt fenomenal. Det kan låta bekvämt men mycket forskning talar för att generaliseringen är en av de absolut mest sofistikerade funktioner vi har i hjärnan. Generaliseringar är en tankegenväg som ger oss snabba antaganden utan att vi behöver ta in massor med information. Många människor blir lättade över att få en etikett. En Barndomskompis fick stämpeln ADHD som vuxen och fann att det var en stor lättnad. Plötsligt kunde han se att de drag han brottas med hela livet inte var trams och omognad utan en del av ett neurologiskt tillstånd.

Även människor som anser sig vara öppna och som starkt motsätter sig att generalisera gör det hela tiden. Jag har flera gånger hamnat i diskussioner med någon som har starka åsikter mot all form av generalisering. En vis gumma sa: "För att möta våra fördomar måste vi först erkänna att vi har dem."

Jag tror att en generalisering behöver vara lös och ledig i sin natur. Den bör vara lätt att ändra och framförallt tolerant eftersom varje individ du möter kan vara undantaget från regeln. Att vara introvert är exempelvis inte det enda du är.

Du är massor med andra saker. Du är kanske någons storebror eller lillasyster. Du är kanske någons far eller mamma och det ger dig vissa drag. Du kan vara invandrare, utvandrare hetero- eller homosexuell. Allting är trådar i den väv som är din personlighet. Undantagen bekräftar regeln.

På samma sätt är jag otypisk för introversion när jag talar om ämnen som jag har ett brinnande intresse för. Då brukar människor uppfatta mig som passionerad, snabbtalande och utåtriktad. För mig är det en absurd tanke att det inte skulle vara stöpta som identiska personligheter från födseln. Det finns en skönhet i att kunna identifiera sig som introvert istället för att gå runt och fundera på ifall det är något fel på mig. Lukas är en introvert bloggare, journalist och trebarnsfar. Han uttrycker det så här:

Jag har känt mig fel hela livet, i huvudsak för att jag är introvert. Jag har trott att jag måste gilla fester, att jag måste gilla att vara med människor hela tiden, att jag måste vara bra på att småprata. När jag gång på gång har misslyckats med detta har det spätt på en dålig självkänsla och ett dåligt självförtroende.

Efter att ha upptäckt att jag är introvert har jag paradoxalt nog blivit mycket bättre på att vara extrovert. Dels kan jag planera för mina extroverta exkursioner så att jag inte blir för trött. Dels känner jag mig trygg med vem jag är, stolt över vem jag är, och har därför fått ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla.

begreppet introvert har fått en oerhört stor betydelse för mig, kanske för att jag under flera år levt väldigt extrovert, trots att jag i grunden är en mycket introvert person.

 Att inte placera människor i fack är att placera dem i ett enda universalfack. Vanligtvis är då uppfattningen att alla är likadana som jag eller ännu värre, som samhällsnormen. För en extrovert som möter en introvert kan denna då framstå som blyg, tråkig eller arrogant betraktad med en extroverts ögon. Med insikt i ämnet blir observationen oftast positivare.

Jag tror inte att vi ska vara rädda för att se människor så länge vi är öppna för att ompröva dem. Att förstå varandra ökar toleransen mellan människor som är olika. Som jag brukar ibland säga : Jag gillar inte den där personen. Jag måste lära känna honom eller henne bättre.

Läs inte denna texten för fort läs gärna den några gånger och ta dig tid att tänka, resonera och analysera dig själv.

Jag vill avsluta med att önska er alla trogna läsare en riktigt trevlig vecka.